TV-tittande under 5 månader

Plöjde ju igenom alla 7 säsonger av The Shield när serien avslutats, efter det var det dags att ge True Blood ett försök. Trots att jag inte gillade den i början så i slutet kunde jag knappt vänta på nya avsnitt. Heroes, som gjorde mig riktigt besviken förra säsongen , visade sig ha klivit upp ett steg, nu är förväntningarna höga inför säsong 4. Sons of Anarchy, vad ska man säga? Anti-hjältar på Harleys, med en fjunig collegekille som "president" för klubben. De som gjorde den serien kunde gärna ha fått tuffa till karaktärerna en bit. Sevärd, men bara på snabb uppkoppling.
Efter att ha sett de här under hösten och väntat spänt på både Lost och Damages, var jag tvungen att hitta nåt annat.
The Big Bang Theory, Generation Kill och Eureka. BBT är ju vansinnigt rolig och jag har sett flera avsnitt om och om igen. Nästa serie, med Alexander Skarsgård i lead är riktigt bra, om en grupp soldater i Irak som blir fuckade av sina befäls idiotiska, otaktiska, rövslickande beslut. Eureka, nja.

Men så har äntligen Damages och Lost börjat igen. Det borde vara förbjudet att inte lägga upp hela serien för nedladdning med en gång. Lost är rörigare än vanligt och har man inte ett beroende som jag att tillfredställa så kan man lika gärna strunta i att titta på den. Den är så rörig att manuset skulle kunna vara skrivet av min mamma.
Nästan lika rörig är Damages, som enligt mina prognoser kommer göra en "Dexter", dvs att säsong två blir ett bottennapp och lämnar bara oss tittare förvirrade för att sedan i säsong tre, om den blir av, rycka upp sig till oanade höjder.

Kom på i förra meningen att Dexter skulle med på listan där uppe. Jag försökte hålla mig tills åtminstone halva säsongen gått innan jag började titta. Det gick ju bra, not. Enda minuset med säsong tre av Dexter var väl Jimmy Smits något överarbetade karaktär, han spelade förvisso en prominent förgrundsfigur för latinos i Miami, men som distriktsåklagare och amerikansk kommunalanställd kanske han skulle ha pratat mer som en, ja, amerikan. Mannen går omkring och ska föreställa en väldigt framgångssaga och så låter han som Al Pacino i Carlito's Way så fort han öppnar munnen. Det blev inte bara tråkigt utan snudd på patetiskt, skönt att huvudpersonen tog livet av honom.

Tur att jag inte har nån tv.

Läs även andra bloggares åsikter om big bang theory, damages, dexter, eureka, generation kill, lost, sons of anarchy, the shield, true blood, tv